i fredags så bar de av mot ett farväl. de va Dennis begravning.
vi åkte till Trångsund, de va där begravningen hölls.
den va verkligen hur fin som helst.
jag gjorde mitt bästa för att inte visa något, för jag e juh som jag är. ska aldrig visa känslor.
de gick bra enda till avskedet, de är då man går runt kistan å lämnar blommor och kanske säger något. de va då de brast för mig. jag får rysningar ja bara tänker på det.
när alla hade satt sig så spelade dom Tears in heaven med Eric Clapton och de va juh garanterat droppen. tåranrna bara sprutade. jag fick flashbacks på allt som vi har gjort tillsammans. så i början satt jag nästan å log, men de kan man juh inte visa på en begravning tänkte jag så ja höll de för mig själv.
men på dom andra låtarna å när prästen pratade så kom de över mig att jag aldrig kommer uppleva något av de där eller något annat med dennis.

du ska veta, Dennis, att de vi har fått vara med om med dig står mig varmt om hjärtat. och det kommer stanna där. det känns så helt fel att du har försvunnit alldeles för tidigt från oss.

R.I.P
Dennis Daffy Strandberg
1988-2008