MRKH
på torsdag åker ja in för en tredje operation. visst, den e inte så stor, tar bara en timme men jag tycker de är fruktansvärt jobbigt ändå.
jag föddes med Mayer-Rokitansky-Küster-Hauser syndrom (MRKH-syndrom). jag har aldrig velat prata om det för att jag har tyckt att de varit så jobbigt, att jag är annorlunda och ett missfoster. men sen för inte så länge sen så hittade jag och mamma en site och de va som att läsa om mig själv. jag trodde att jag i stort sett va den enda som hade såhär. eller jag visste inte ens att de va ett syndrom utan att de bara va en missbildning. efter att jag hittade den så kändes allt mycket lättare. visst de är juh inte så att jag pratar om de öppet men ja känner att de e rätt skönt att få skriva ner det.
de är de som tynger ner mig mest, som får mig att må dåligt emellanåt.
nu vet juh inte jag hur många av mina vänner som brukar läsa min blogg, men dom som nu kommer läsa detta kommer att förstå mig hoppas jag. förstå lite hur jag känner det.
jag har liksom alltid hållt de här för mig själv, den enda förutom min familj som jag har berättat fullt ut för är Christoffer. jag blev så fruktansvärt lättad när han tog de på ett bra sätt. jag hade målat upp värsta bilden framför mig om hur han inte ville ha mig längre. att han såg mig som ett missfoster. men han gjorde inte de utan har funnits vid min sida och hjälpt mig.
men jag har mer och mer börjat släppa efter på de här. jag menar, de är juh inte mitt fel att jag har blivit som jag har blivit. jag måste försöka acceptera att de inte är något fel och jag tror att de blir lättare när andra förstår hur de är.
jag föddes alltså med MRKH syndrom, vilket jag inte upptäckte förs jag var 16 då jag inte fått min mens. redan där fattade jag att nått va fel liksom. alla andra hade juh fått den men inte jag. så jag å mamma åkte till sjukhusets gyn. där blev det en massa undersökningar, ultraljud m.m. dom kom då fram till att de va lika bra att göra en titthålsoperation. där såg dom att de va nått som va fel.
efteråt så fick jag komma å prata med läkaren. hon berättade då att jag va fullt utvecklad förutom att jag inte hade någon livmoder. där sprack min värld, allt va totalt förstört för mig.
men gumman då
du är verkligen inte ett missfoster och visste ju om att du inte kunde få barn och vet att du ville ha barn så innerligt mycket.
jag kommer ihåg när du berätta för mig och jag grät en hel del.
Tycker du är stark som berättar det här.
Tänker på dig
///P&K Magnus
tack vännen!
de tog mig ett tag att skriva ner de faktiskt. men kände att de va på tiden.
jag kommer oxå ihåg när jag berättade, och jag kommer ihåg ditt brev som jag fick.
puss!
Hej
Jag fick reda på idag att jag hade MRKH, tack vare mig sig. Att få reda på detta tog ca 13 år, jag är idag 27. Det är lite konstigt att det tog så länge att få reda på namnet fast jag har genomgått operation. För jag ar inget minne av att min läkare förklarade detta syndrom för mig. Jag vet inte om du använder denna blogg längre men ville bara säga att du är inte ensam kram
