jag lever för mig själv..
vart ja än går är de svart, som i en tunnel.
ibland kan ja se en liten ljusstrimma skymta
men den försvinner bort i mörkret.

jag håller skenet uppe,
ingen ska se...
men inom mig råder ett kaos
jag har aldrig varit med om de förr.
inte såhär illa.

jag är trött, men samtidigt pigg.
jag kan inte sova.

i hjärnan är det kortslutning.
alla tankar är ett enda virrvarr,

hela kroppen strejkar.
vad händer...

---

jag vet att jag inte mår bra..
att jag måste ta tag i mig själv,
måste tänka positivt.
de är inte lätt när allt går emot mig.

jag måste klara av att leva med mig själv,
lära mig älska mig själv
och
sätta mig själv i första rummet.

de är svårt att simma motströms
och
lika svårt känns de med att lära sig leva
med sig själv.
allafall i nuläget
då allt bara e skit runt om mig.

---

egentligen vill jag bara vara perfekt,
fläckfri
men jag är inte de.
jag är jag,
och mig är de tusen fel på
det suger att tänka på
men de är vad jag gör varje dag.

vissa dagar är inte ens värt
att kliva upp ur sängen
bara ligga under täcket i mörkret
och
glömma allt.
de är ett rent helvete
att se sig i spegeln

de går inte att sminka
över
alla fel som jag hittar då.

---

kroppen skriker
tyck om mig,
älska mig.
känslorna river i bröstet

se mig
håll om mig,
prata me mig.

de hjälper inte
ingen hör,
de river ännu mer.
de gör ont

känslorna bubblar
ilska,
inget hjälper.

ingen reaktion!