känns som denna dag är mkt lättare än va dom andra har varit.
mår inte riktigt lika dåligt.
de kommer väl lite till å från liksom.
men inte lika mkt å ofta som tidigare.

jag vill bara må bra, men de är väl så
att man kan inte må bra hela tiden.
alla har bra å dåliga dagar.
men ibland känns de som att de
tar död på en.
äter upp en från insidan.

de kanske blir så när man ältar
och ja e en fena på att älta saker i
evigheter.
dumt, jag vet.
men jag kan inte hjälpa de.
jag tänker alltid de värsta jämt.

men kanske är de bra att tänka de värsta,
till en viss gräns.
men ja går alltid över den gränsen
då mår ja juh dåligt oxå.

de värsta är juh kärleken faktiskt.
där har ja målat upp de värsta senariot.
but who can blame me
tror faktiskt att ja inte är den enda som
skulle göra de om de va i samma
situation.

de jobbigaste e juh att jag inte kan få nån
rätsida på de hela.
eftersom att vi inte pratar,
jag försöker men inte han.
tycker att de nästan e en skyldighet
man har varandra när man e tillsammans
att prata, berätta om nått e fel
och säga vad man vill göra åt saken.

e jag knäpp för att jag tycker så?