jag vet att jag har gnällt en massa nu på sistone men de är så mitt liv e just nu. de känns liksom inte riktigt som att någonting funkar för mig just nu. ögonen e alldeles slut av alla tårar som runnit dom senaste dagarna, men nånstans så tror jag ändå att det är bra ibland att få ur sig liksom. man kan inte gå och va glad hela tiden när man inte känner sig glad alls. men jag har försökt att inte visa för min omgivning hur jag mår egentligen. asså på ett sett så vill jag juh inte att nån ska tycka synd om mig. de är inte så att jag letar uppmärksamhet liksom. utan de är bara så ja mår för tillfället. men samtidigt vill jag ändå ha nån som jag kan prata med när som helst som lyssnar, och inte dömmer hela tiden. som finns där när jag vill prata. men samtidigt tycker jag de är så jobbigt att prata å berätta, beskriva hur jag mår å hur jag känner. inte ska ja hålla på å tynga ner andra med mitt sketna liv liksom. ena stunden vill jag bara skrika ut om allt som snurrar omkring mig, men andra stunden så vill jag inte prata alls. då sluter jag mig och helst vill jag bara försvinna. 
men samtidigt så känns de skönt att veta att de finns någon vid min sida hela tiden, som kanske bara sitter med mig och inte säger nått utan bara finns där. det är någonting som jag verkligen saknar. någon som jag kan ringa mitt i natten som kommer och håller mig sällskap. jag menar, om någon skulle ringa mig för att den vill ha sällskap så finns jag där, oavsett hur jag mår. jag lägger mina känslor på hyllan för att lyssna på den personen. för att stötta och bara finnas där.