Jag följde med mamma till Uppsala för att lämna av mormor. På vägen dit såg jag 23 rådjur. Jag fick en sån lust att höra av mig till han-som-en-gång-var-min. Det är liksom en av hans stora passioner och jag blev lite smittad av att kolla lite extra noga. Det blev nästan som en liten tävling när man åkte bil. Men jag kände hur fel och dumt det skulle vara om jag hörde av mig så jag höll mig i skinnet.
Vissa saker som man känner igen eller bara kommer på av en händelse gör så man får en klump i magen och nästan blir lite nedstämd ett tag. Även fast jag inte vill det, för jag har egentligen ingenting att vara ledsen för. Det var liksom inte min förlust. Men bara såna små saker gör att man faller tillbaka och nästan råkar glömma bort för en stund hur det egentligen ligger till. Det är tur att man kan få bukt på sina känslor och tankar något sådär ändå.
Men ändå kunde jag inte riktigt släppa tanken och känslan. Det var nästan så jag längtade tillbaka, litegrann bara. Men ändå såpass mycket så jag skämdes lite över mig själv. Man ska inte hålla sig kvar i det förflutna utan försöka blicka framåt och ta en dag i taget.