Igår skulle jag bara ta det lugnt. Men vid middagstid ringde en vän till mig och frågade om jag kunde vara barnvakt till hennes barn. Jag har sagt till henne att det är självklart jag ställer upp om jag kan. Jag åkte hem och tog lite alvedon och sen åkte jag till henne. Jag behövde inte göra mycket alls, det var mest hennes äldsta son som tog hand om den yngsta. Han gick och la sig med honom. Medan jag och mellankillen satt i vardagsrummet och tittade på tv. Den äldsta somnade, men inte lillkillen. Han hade dels ont i tänderna och dels så saknade han sin mamma. Det slutade med att han fick lägga sig i soffan hos mig. Eller han somnade sittandes. Jag har varit barnvakt åt killarna förut, men det var för flera år sen, när lillkillen var typ två år.
Jag kom därifrån klockan två och då åkte jag över till Zandra en sväng för att snacka litegrann. Men jag var så slut så det blev inte alls en lång stund.
Mamma ringde och väckte mig vid nio tiden imorse, inte för att jag kommer ihåg så mycket av samtalet men hon sa något om att jag skulle se till så att Hanna och Lina fick i sig lunch ordentligt. Men jag somnade om direkt efter att vi pratat klart. Blev väckt igen klockan elva av att mamma ringde. Då var det dags att kliva upp, så jag ringde till Hanna och Lina, dom fick ta sig ner till mig så skulle vi äta lunch. Det blev pizza. Åkte upp till affären och handlade lite. Vi satt och spelade lite kort och väntade på att Zandra skulle ringa.
Vi åkte hem till henne och fikade lite, Nattis och Björn va i krokarna en sväng så Zandra bjöd över dom. Det var verkligen kul att se Nattis. Jag tror inte att hon inser hur värdefull hon är. Hur mycket hon betyder för mig, och för Zandra! Det är verkligen tråkigt att hon inte är kvar här i byn. Men jag hoppas att hon mår bra där borta i Stora Staden. Och att hon lyckas få det jobbet som hon ska på intervju hos på måndag. Jag håller tummarna stenhårt!!
Jag hade egentligen bara velat slänga mig runt hennes fötter och inte släppa taget, ville inte att hon skulle åka. Men man kan juh inte hålla kvar någon med våld, det går inte. Inte med någon som har en egen vilja. Synd. Hade det gått hade jag faktiskt gjort så. Vara en två åring som skriker tills den får som den vill.
Ibland skulle jag också vilja få min vilja igenom, genom att göra så. Bara skrika och grina till jag får som jag vill. Vilken lyx.
Varför ska allt vara så sjukt svårt juh äldre man blir? Det är juh inte rättvist alls. Kan det inte vara lika för alla istället. Hrm, undra hur det skulle se ut i världen då, om alla beter sig som två åringar. Politiker som gråter och skriker och sparkar på möbler till dom får sin vilja igenom. Det skulle nog inte hålla i längden skulle jag tro. Skrika till man får pengar för att kunna handla allt man vill ha. Det finns dom som inte behöver skrika och slåss men som ändå får massor med pengar. Och som ändå får sin vilja igenom. Det är också orättvist.
Nu hamnade jag på ett sidospår, som vanligt. Men jag har fått fram min poäng. Någon kanske förstår vad jag menar. Hoppas jag i alla fall.