Jag försöker verkligen så gott det går hålla min karl utanför bloggen. Ja jag vet att jag har både nämnt hans namn ett antal gånger och att jag har publicerat bild på honom. Men nu på sistone har jag tänkt om och försöker nämna honom så lite som möjligt. Men nu känner jag bara för att skriva av mig litegrann.
Och då råkar det bli så att jag nämner honom. Jag saknar honom jätte mycket och undrar vad han håller på med. Vi har inte hörts sen i slutet på förra veckan.
Allt känns liksom så luddigt hela tiden, och jag varken orkar eller vill dra hela storyn här.
Men jag vill bara att det ska bli som förr, att vi ska vara som förr.
Jag blir arg på mig själv, arg att jag inte kan få honom att säga som det är. Arg för att jag har varit så slapp och inte direkt brytt mig förut. Allt kommer tillbaka till mig nu.
Vi sa det att självklart går jobbet före, och självklart ska både han och jag få vara med våra vänner. Men man kan ändå höra av sig! Men de förstås, det kanske bara är jag som tycker att det ska vara så?
Är det verkligen så svårt att knappa in ett litet sms någon gång under dagen? Vilken idiot som helst kan skriva ett mess eller knappa fram numret och ringa, bara för att säga "Hej jag lever. Hur är det med dig?"
Ja, jag kanske är orättvis nu. Men känslorna bara bubblar över.
Saken är den, att jag trodde vi hade löst det mesta nu. Jag trodde, dum som jag är, att vi hade kommit överrens.
Men tydligen är jag fortfarande bara en docka som han kan ta fram när han känner att han vill leka!