Jag känner att idag är det en dålig dag. Tankar snurrar runt i huvudet och jag får inte riktigt grepp om vad allt handlar om. Jag skulle bara vilja krypa upp i soffan med en skål chips och stanna där under filten. Är inte alls på topp. Jag tyckte att det var en bra dag när jag vaknade och inte behövde stressa på morgonen. Det kanske just är det som är felet. Att jag har tagit det lugnt så tankarna hade chans att sätta fart i huvudet. Sånt är just livsfarligt, att börja tänka. Att låta tankarna fara runt så som dom gör. Jag blir bara så förvirrad när jag inte vet vad det alls handlar om. Jag har väl mina aningar om vissa saker. Vad det är som har bidragit till denna dåliga dag. Vilka tankar det är som har satt fart på allt.
Jag försöker hålla skenet uppe. Vill inte att det ska synas på mig. Vill inte att folk ska kunna läsa mig som en öppen bok om jag inte är med på det. Allt som har med mitt liv och göra är upp till mig om jag vill visa det eller inte. Det är många som säger att dom ser på mig när jag blir arg eller glad eller bara obekväm med situationen. Men syns det verkligen så bra? Jag vet att jag sätter upp fasader hela tiden. Det är juh bara för att jag inte vill att alla ska se hur jag egentligen mår. Det finns kanske en eller två personer som verkligen kan se igenom allt. Och som verkligen ser hur jag mår egentligen. Eftersom jag vet om det drar jag mig undan. Då vill jag hellre vara ensam och försöka skapa fred med mina tankar och hjärnspöken.
Men samtidigt vill jag inte vara ensam. Är man ensam måste man ta itu med allt. Har jag människor omkring mig så kan jag skjuta det åt sidan tillsvidare. Det är en bra uppfinning, om man ens kan kalla det för en uppfinning. Jag gör det nu.
Jag hade en kund inne tidigare idag som var lite pratglad. Han fick mig att börja tänka och jag insåg att livet springer iväg medan jag står förvirrad och inte vet åt vilket håll jag ska. Vet vad jag vill göra med mitt liv.
Är det verkligen såhär jag vill ha det. Vad vill jag göra egentligen, kommer jag någonsin nå upp till de mål jag i smyg har satt upp för mig själv? Eller är det meningen att jag ska sitta fast i den här hålan resten av mitt liv och hanka mig fram? Eller har mitt liv en mening, vad i så fall?
Det är så mycket jag vill göra. Så mycket jag vill uppleva. Minnen som jag egentligen bara vill hålla fast. Upplevelser jag vill tillbaka till. Saker jag vill ska hända igen. Det finns saker som jag egentligen inte vill ska ändras, men som löstes upp för länge sen. Människor som jag helst av allt vill ha kvar i mitt liv. Människor som jag ångrar att jag träffat, människor jag är glad att jag har träffat.
Saker jag är nöjd med. Saker jag ångrar att jag ens har fått reda på, som jag hade kunnat leva utan. Saker jag hade mått mycket bättre utan.
Sanningar och lögner jag ångrar jag fått höra och även som jag är glad att jag fått vara del av eller kunnat dela med mig utav.

Jag har försökt radda upp dom och sorterat ut men även känner jag mig förvirrad, i vilken ände ska jag börja? Hur ska jag börja?