Jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Jag är ganska mållös om jag ska vara ärlig. Allt känns bara så konstigt men samtidigt så skönt. Jag vågade äntligen ta steget och säga vad jag tycker. Det är inte mer än rätt. Men jag fick också reda på lite mer om hur det ligger till, fast endå inte. Men nu då, vad händer nu? Hur blir det resten av tiden, är det någon tid kvar? Ååh vad jag vill att det ska vara massa tid kvar. Detta gjorde bara att jag håller fast hårdare. Inte fan ger jag mig nu! Nu kämpar jag bara vidare. Jag var så nära gråten flera gånger. Av lättnad, av oro? Jag vet inte men jag höll mig, fast det gick inte att dölja. Det märktes tydligen på mig. Jag tror inte riktigt att jag ville dölja det, jag ville bara inte gråta.

Nattis och Token, tack för att ni finns hos mig och ställer upp på mig och mina problem! Jag  överöser er med glädje och kärlek för att ni finns vid min sida! Vad hade jag gjort utan er i denna situation som jag är i nu?