Just nu känner jag mig så liten och ensam. Jag vill känna beröring och kärlek.
Jag vet att jag tjatar om de här mycket. Men de här har verkligen vänt upp och ner på min värld. Jag förstår inte varför inget bara kan gå bra. En rak väg framåt. Istället är allt bara huller om buller och vägen är krokig. Det är verkligen inte så jag hade planerat att mitt liv skulle vara.
Jag ser hur bra det går för alla andra. Hur lyckliga och nöjda dom kan vara. Jag försöker jag med, men inombords råder det världskrig mellan alla känslor. Hur mycket jag än försöker trycka undan alla dåliga känslor försvinner dom inte. Dom dyker upp när man minst anar det, eller kanske just när man förstår det. Precis när det är dags att sova. Bara att lägga sig i en tom, kall säng får känslor att svalla, tankar att snurra. Då blir jag i stället arg på mig själv. Varför kan jag bara inte låta bli att tänka på allt, bara försöka slappna av och somna till vinden. 
Så fort jag hör en bil får jag för mig att det kanske är rätt bil som kommer. Om det är rätt bil som kommer, vad ska jag säga när rätt dörr öppnas och rätt människa kliver ur sina kläder och lägger sig i rätt säng. 
Men det är inte rätt bil som kommer, eller rätt dörr som öppnas och det är inte rätt människa som kliver ur sina kläder och lägger sig i rätt säng.

Bara försöka somna igen.