Idag skulle jag vara neurologen halv tio så jag hade ställt klockan på halv sju. På den tiden hade jag kommit fram till att jag skulle hinna duscha och äta frukost i lugn och ro. När jag vaknade och kollade på klockan var den halv åtta. Attans! Det var juh bara att slänga sig i duschen och springa runt som en tok för att hitta kläder och få med sig allt jag skulle ta med mig. Det var inte direkt såhär jag hade planerat min morgon.
Trots att trafiken i stort sett stog stilla hann vi fram i tid. OCH vi hittade rätt direkt. Väl inne hos doktorn fick jag berätta lite om min bakgrund och även bli undersökt. Sen kom vi till det läskiga, muskelbiopsi. Det lät läskigt men samtidigt inte. Det var bara till att lägga sig på britsen och blunda. Jag är inte ett så jättestort fan av sprutor. Den kändes när hon sprutade bedövningsmedel, inte direkt den skönaste känslan. Men jag blev helt bedövad på det området kan jag säga. Det läskigaste var när hon skulle ta muskelvävnad. Muskeln är nämligen inte bedövad utan det är bara själva huden som är det. Jag kände när hon grötade runt där, det var precis så det kändes. Konstig smärtkänsla, typ ilande på något sätt. Dt blev inga stygn bara plåster, det är skönt.
Nu kan jag inte riktigt gå ordentligt. Det är som att jag har den värsta träningsvärken du kan tänka dig, i låret. Det blir att jag haltar fram.

 
Jag upptäckte att det hade blödigt igenom lite. Så ska det väl inte vara?