Det går inte riktigt att acceptera, det sjunker inte in ordentligt hos mig, att det var över ett år sedan jag såg dig. Sedan jag träffade dig. Det känns som att det var igår du va hemma hos mig.
När jag och Magnus pratade om dig idag, kände jag tomheten som jag kände när jag fick reda på att du skulle vara borta för alltid. Du skulle aldrig mer komma tillbaka. Jag vill inte känna den tomheten, jag vill inte att det ska vara så. Vi träffades inte så ofta efter att du flytta ifrån den här hålan men när vi väl träffades var du alltid glad och vänlig. Du kramades och allt kändes bra.
Trots att vi inte träffades ofta känner jag tomheten. Det är flera gånger jag har velat fråga vad du gör, tänkt föreslå att vi ska höra av oss till dig och fråga om du vill följa med. Men jag hinner alltid hejda mig innan orden ramlar över tungan, för att jag vet att du inte kan. Men jag vill, VI vill ha dig med. Kan det tyda på att du fortfarande finns kvar hos oss? Jag vill gärna tro att det är så. När jag kommer på mig själv med att tänka på dig tror jag att du finns i närheten, trots att vi inte ser dig.
Jag vill vrida tillbaka klockan och se till att vi träffas mer, jag vill vara mer delaktig än vad jag va. Det var så mycket du ville visa oss, dina nya intressen. Jag tyckte inte alls om det som du hade börjat gilla, de som du var nyfiken på att utforska. Men de andra fick du med dig åtminstone EN gång. Varför gjorde inte jag det? Jo, jag var rädd. Jag fick panik av bara tanken så jag stannade hemma. Du flyttade och vi sågs ännu mindre. Du träffade de andra men jag hade inte tid, jag var för lat för att sätta mig på bussen och följa med er.
Varför ska man känna sig så dum nu i efterhand. Det går inte att få det ogjort. Men jag ångrar mig. Jag ville ha mer minnen utav dig. Mer minnen som bara var dina och mina. Jag vill också dela någonting med dig som de andra. De som jag kommer få massor med minnen ihop med.
Du och jag kommer aldrig få några fler minnen. Det känns så orättvist, vi fick inte njuta av ditt sällskap många år. Du försvann lika fort som du kom och det svider i mitt hjärta när jag tänker på det. Jag inser nu, såhär i efterhand att du påverkade oss alla både på bra och dåliga sätt.



Du var och är fortfarande unik, och finns med oss i våra tankar och handlingar.
Vila i frid Dennis
16 mars 1988-11 juni 2008