Äntligen kom jag in. Igår höll jag på att bråka med datorn, jag kunde inte komma in på bloggen. Jag kunde inte ens komma in på någon annans blogg överhuvudtaget. Vad är felet? Det händer allt för ofta nu förtiden. Men alla andra verkar kunna komma in hur lätt som helst. Måste vara min internet uppkoppling eller något.
När jag hade ledsnat och inte var sugen på att skriva något då var det juh självklart att jag skulle komma in. Jävla teknik och gå emot mig.
Men nu är det löst, det fungera och jag är inte bitter längre. Nu sitter jag på jobbet, såhär dött har det inte varit på flera månader. Hur kan det komma sig.., bara för att det är dåligt väder ska man väl ändå handla om man behöver något. Ta bilen till affärn vetja!
Nu är i alla fall brödet här, så jag får lite att göra. Och självklart en mycket irriterande och äcklig gubbe. Han kommer alltid in när jag jobbar. Eller han kommer in hela tiden, det är inte bara när jag jobbar.
Vissa människor skulle jag kunna klara mig helt och hållet ifrån att träffa. Men det är oftast dom människorna som ska stå en kvart och prata, eller slänga ur sig något om vad dom ska göra, som jag inte har något alls med att göra. Det är bara att skriva ner det i den mentala notboken. Mycket intressant information. Men så gör man väl inte på stora affärer, typ ICA. När man har packat klart sin kasse, står kvar och hänger vid kassan och säger;
- Nu ska jag nog hem och laga mig lite lunch, det blir korv och makaroner. Jag har jobbat lite idag men nu går jag hem.
Ja men gör det då! Stå inte här och ödsla min tid heller. Jag kanske har massor med annat att göra. Åh, vissa dagar vill jag bara drämma någon med något hårt i huvudet och säga att jag inte bryr mig ett skit. Men det kan jag juh inte göra, då är man inte det minsta serviceminded. Inte för att jag vet om det handlar om service när någon står och babblar om saker som inte rör mig. Men det är bara att dra på smilbanden.
Det är en helt annan sak ifall det är en kompis som står där. Då är man i alla fall lite mer nyfiken på vad som ska hända under dagen.

Men sen har vi juh en annan kategori här. Alkisarna, eller smygalkisar. Får man säga så? Ja det tycker jag, för det är juh faktiskt så. Det finns dom som faktiskt sköter sig och är riktigt trevliga. Men även där finns det slemmisar. Såna som verkligen stör mig, men som jag för den saken skull inte får vara otrevlig emot. Men de är ena riktiga stolpskott. Hur kan man låta sitt liv styras av alkohol fullt ut? Och den enda glädjestunden på dagen är när man går till affären och köper sig en 3,5a. Vilket liv att sträva efter. Usch, hemska människor.
Vilken mardröm, hur kan det bli så. Har man inga drömmar kvar i livet eller har man sumpat alla chanser? Som att livet blir bättre när man super sig full varenda dag. Skulle inte tro det va. Men om man lever i sin egna lilla värld kanske det är paradiset.
Vad vet jag..