Idag kom jag hem från en vecka i skärgården. Helt underbart väder har vi haft, hela veckan. Det brukar vara väldigt ovanligt när vi är där ute och jobbar. Men i år hade vi verkligen tur. Det var så många underbara människor där ute i år också. I och för sig brukar det allt vara några personer som man alltid klickar med sådär, men i år hade vi mycket bättre sammanhållning tycker jag. Och alla dessa underbara barn som kommer varje år. Det finns verkligen inget som slår det alls!
Jag skulle verkligen kunna leva ute på den ön, kanske inte i tält och utan rinnande vatten eller el, det är så vi bor när vi är där, om man bortser ifrån det så är det himmelriket där ute. Visst, ibland var det verkligen olidligt, man visste inte riktigt vart man skulle ta vägen eftersom solen gassade som bara den och ungarna blev griniga och vi blev ännu grinigare. Men hellre sådär än att det ska vara dåligt väder och regna hela veckan.
Det här var nog det första året som jag har varit med om, som det har varit sol hela veckan. Det regnade inte en endaste gång. Man sökte verkligen efter skuggan. Självklart så låg vi ledare och pressade så fort vi hade möjlighet. Men när vi var ute på hajk i mitten av veckan och vi låg på berget för att sola så brände jag mig något fruktansvärt. Ja jag vet att det är superbra med solskydd när man är ute sådär vid havet. Jag hade solskydd, nummer åtta. Det hjälpte juh inte mig det minsta. Jag åkte på solfrossa på kvällen, det brände på hela kroppen men jag satt under en filt och huttrade ändå. Då skulle vi sova i vindskydd också, men det var så fint och eftersom det inte fanns några tält så tyckte några av oss att vi lika gärna kunde sova under bar himmel. Det var hur skönt som helst, förutom att det kändes som att min hud skulle brinna upp samtidigt som jag frös ihjäl.
Den morgonen försov vi oss också, det var verkligen inte bra. Det är menat att vi som jobbar ska vakna kring sju tiden, men vi vaknade någon gång efter åtta. Lite stressigt kanske. Fast vi lyckades, synd bara att motorn på båten jag åkte med inte fungerade (barnen paddlade kanot), så vi fick ro med all tung last som vi hade med oss. Det tog en timme att komma hem, för barnen och dom andra ledarna tog det kanske en kvart, tjugo minuter högst. Inte det roligaste kanske när man måste sitta med tjocktröja och långbyxor i trettifem graders värme. Vi kom i alla fall fram levande och det är det viktigaste.
Jag känner verkligen hur mycket jag längtar tillbaka.
Efter solinsidenten på berget på hajken och dagen efter då jag fick sitta med sjukt mycket kläder på mig så tyckte barnen att jag skulle smörja in mig med solskyddsfaktor trettio. Bra initiativ av mina barn. Synd bara att jag inte tänkte på att smörja hela ansiktet, inklusive öronen. Jag råkade nämligen somna i solen den dagen då barnen höll på med massa aktiviteter. Dum som jag är lägger jag mig inte i skuggan utan mitt i solen, med ena örat som träffpunkt för solen. Så den dagen blev jag även bränd bakom örat. Jag känner mig så duktig.
Det jag ändå är stoltast över är att jag inte har fått en enda fästing på hela veckan. Medan en annan ledare fick nitton fästingar eller liknande. Värsta fästingmagneten. Det måste vara hon som tog alla fästningar som var ämnade för mig. Trots att man känner att man nästan håller på att spy på allt så vill man inte åka därifrån. Det spelar liksom ingen roll vad man säger, alla trivs där trots att många får hemlängtan.
Men jag måste bara säga att det bästa med läger är att man träffar så sjukt mycket nya människor som man lär känna och även har kontakt med efter lägret.
Helt Amazing!