Finns det olika stadier?
Jag tror att jag har kommit fram till en sak och rätta mig om jag har fel. Men det finns olika stadier av saknad, eller när man blir lämnad kanske jag ska säga. För först känner man sig förkrossad, man är ledsen för att allt man trodde fanns bara var en "bild" och nu är bilden riven, försvunnen. Det är bara du kvar, lämnad ensam och allt du trott på är som bortblåst.
Sen kommer man till det stadiet som man kan kalla "aldrig-mer-stadiet". Det är då man tänker och säger "jag ska aldrig mer utsätta mig för detta. Aldrig mer!" Eller så överdriver man (som ofta jag kan göra) och säger att det här var den sista, jag går i celibat, jag ska bli nunna. Jag klarar mig mycket bättre utan allt skit. Man tror att allt blir bättre. Men ändå så tänker man på det man har haft och man saknar och vill tillbaka.
Vad kommer sen då? "Jag tar vad som helst, vem som helst." Det är då man struntar i vad man gör, litegrann. Man vill bara känna sig omtyckt och känna av närheten. Man vill pyssla om någon, man vill bli ompysslad. Men samtidigt så spelar det ingen roll om känslor är inblandade. Bara det finns någon där som man kan luta sig emot. Men samtidigt vill man vara själv och slicka sina sår. Försöka läka sitt hjärta.
Det är där jag är nu, tror jag. Men ändå så är jag lite arg för att det är som det är. Jag sitter i ett hörn och slickar mina sår samtidigt som jag längtar. Jag längtar bara efter närheten inte personen i sig. För det kommer aldrig bli så igen. Det är därför det inte spelar någon roll vem eller vad det är. Inte i det här stadiet. Eller?
Men vad kommer efter det här då? Kommer det något mer eller stannar man kvar här. Eller försvinner allt man någonsin känt och man känner inget mer?
Har jag fel kanske?
Sen kommer man till det stadiet som man kan kalla "aldrig-mer-stadiet". Det är då man tänker och säger "jag ska aldrig mer utsätta mig för detta. Aldrig mer!" Eller så överdriver man (som ofta jag kan göra) och säger att det här var den sista, jag går i celibat, jag ska bli nunna. Jag klarar mig mycket bättre utan allt skit. Man tror att allt blir bättre. Men ändå så tänker man på det man har haft och man saknar och vill tillbaka.
Vad kommer sen då? "Jag tar vad som helst, vem som helst." Det är då man struntar i vad man gör, litegrann. Man vill bara känna sig omtyckt och känna av närheten. Man vill pyssla om någon, man vill bli ompysslad. Men samtidigt så spelar det ingen roll om känslor är inblandade. Bara det finns någon där som man kan luta sig emot. Men samtidigt vill man vara själv och slicka sina sår. Försöka läka sitt hjärta.
Det är där jag är nu, tror jag. Men ändå så är jag lite arg för att det är som det är. Jag sitter i ett hörn och slickar mina sår samtidigt som jag längtar. Jag längtar bara efter närheten inte personen i sig. För det kommer aldrig bli så igen. Det är därför det inte spelar någon roll vem eller vad det är. Inte i det här stadiet. Eller?
Men vad kommer efter det här då? Kommer det något mer eller stannar man kvar här. Eller försvinner allt man någonsin känt och man känner inget mer?
Har jag fel kanske?
Kommentarer
Postat av: Renée
Gumman! Jag vet att du kommer finna lycka igen. Du är värd att älskas. Men du måste få slicka dina sår, och få bli hel. På ett eller annat sätt
Vet att det är jobbigt, men jag tror på dig och finns där. Självklart finns de stadier för allt. Been there, Done that.
Men jag vet också att det finns ett ljus i den mörka tunneln man vandrar omkring i.
Jag älskar dig vännen!!
Pussar <3
Trackback
