Det är fan illa när inte ens jag förstår mig på mig själv. Jag förstår inte varför jag inte kan göra saker som jag planerat att göra. Jag förstår inte varför jag bara släpper taget om allt även fast jag vet bättre. Jag vill juh egentligen inte göra det. Jag vill vara bättre. Men varför går allt emot mig. När allt gör det då släpper jag taget om allt. Och när det väl går bra för mig, upptäcker jag det försent och det blir bara pannkaka av allt. Varför kan inte jag vara som alla andra. Det verkar som att alla andra bara tar allt med en klackspark. Det gör inte jag, jag kan inte göra det. Jag sitter och ältar allt miljoner gånger. Varför kan jag inte bara låta allt dåligt vara och fokusera på allt bra? Jag vet att det händer bra saker även för mig. Men jag reagerar inte på det. Det hinner förbi mig lång innan jag ens märker det. Men så har det nog varit länge om jag tänker efter.
Ta det här med fotograferingen till exempel, Alla säger att jag blir bra och det finns dom som vill fota mig. Men jag tycker jag blir hemsk på bilder och det har då automatiskt blivit så att jag dragit mig undan från kamerorna. Varför kan jag inte bara ta den chansen och så får man se hur det blir. Nej då ska jag sitta och tveka i evigheter till personerna tröttnar och hittar någon annan dom vill fota istället.
Tänk om det skulle bli bra då, så missar jag allt för att jag inte vågar. Jag förstår inte ens varför jag tänker så. Egentligen är det helt och hållet mitt fel att jag sitter hemma själv och inte har något liv. Jag får skylla mig själv eftersom jag inte vågar chansa. Jag lär juh garanterat ångra allt jag inte gör om jag inte gör något åt det. Självklart slutar folk fråga om jag vill följa med när jag alltid säger nej. Det är fullt förståligt men det inser man inte förens senare. Som nu.
Men jag vill inte att det ska sluta med att jag blir ensam. Får leva ensam. Det går jag inte med på längre. Därför måste jag skärpa mig och fokusera på allt det som är bra. Och allt det som alla gör för min skull.
Jag ska försöka göra det nu på en gång. Men eftersom jag har så svårt för att gå sakta framåt, jag vill se att allt händer på en gång, så lär det juh bli svårt.
Men det är något jag måste lära mig med. Livet är svårt- man får leva med det.