Jag har tänkt, eller Renée fick mig att tänka- på tiden förr. Då vi hade så sjukt kul. Det var galet, men jag älskade den tiden. De bekymmer som jag har nu hade jag inte då. Man kan säga att jag levde lite för dagen och det var underbart.
Nu vill jag bara åka iväg, utan slutdestination, bara se vart man hamnar. Inte tänka på allt som har varit, allt jobbigt på den senaste tiden.
För jag har bestämt mig att jag kan inte hålla på såhär längre, jag orkar inte sitta och tycka synd om mig själv. Vad är det bra för egentligen? Det är juh ingen annan än jag som mår dåligt av det.
Sen sitter jag och tänker lite tyst för mig själv, och hoppas, att den personen som gjort så mot mig är ännu mer ledsen än jag.
Visst, jag förlorade massor på det men han förlorade ännu mer - vill jag tro i alla fall - men det kanske inte är så.
Det kanske bara är jag som har förlorat på det. Det är väl alltid jag som förlorar, på något sätt så är det bara jag. För det är alltid jag som är ledsen och jag som tar lång tid på mig att repa mig. Spelar ingen roll vad det gäller, kärlek eller vänskap. Det är jag som mår dåligt medan det verkar som att den andra personen bara raderar mig helt och fortsätter som att ingenting har hänt.
Hur kan det vara så? Varför kan inte jag göra samma sak, bara vifta bort det som har varit utan att tänka något på det. För det är så det verkar vara för dom.
Men varför verkar det så lätt  men när jag försöker så går det inte. Jag kan inte bara glömma det som varit. Jag är inte en såndan människa. Jag kan inte glömma de människor som betyder något för mig.

Jag kan inte ens spela oberörd, det ligger inte i min natur.