Jag är kär! Eller inte kär som i kär utan jag är kär bara. Jag smälter varje gång jag hör musiken. Fy fan så bra det är, bra dom är.
Men jag förstår inte riktigt, när man var liten och blev kär i varenda kille spelade ingen roll om han var känd eller inte. Men då var man så kär så det gjorde ont så fort man tänkte på honom. Det var nästan så man grät ibland. Hur kan det vara så att man tillåter sig själv att känna så gång på gång.
Nu har jag hamnat i samma sits igen. Han har en sån underbar röst så det gör ont varje gång jag hör den. Sen att han är snygg också det är juh bara ett plus. Då har man något att titta på liksom.
Men hur kan jag tillåta mig tänka och känna så? Självklart försöker jag fokusera på alla men så fort jag hör en låt så känner jag hur det hugger till. När jag hör musiken känner jag mig så dålig. Alltså, varför har jag inte levt annorlunda, gjort andra saker som jag har velat göra hela tiden. Varför ska jag sitta hemma och må dåligt av musik som jag älskar, bara för att jag inte har gjort något spännande tidigare. Det blir liksom kortslutning i hjärnan och känslorna strejkar och jag kan ändå inte sluta lyssna på dom.
Det är fan konstigt hur kroppen fungerar. Jag känner liksom en längtan, en saknad, sorg och lycka på samma gång. Bara just nu. Kan kanske vara för att jag har tänkt lite för mycket nu på denna korta stund. Men det är bra, då mår man bättre sen.
Musiken är som terapi för mig, som säkert för många andra också, och jag skulle inte vilja vara utan den för allt i livet. Även fast man kan må dåligt en stund så blir det alltid bättre efter ett tag och musiken gör alltihop. Den får mig att må dåligt samtidigt som den får mig att må bra.
Det blir som en känslomässig bergochdalbana.