Idag var det verkligen en såndär krypa-under-täcket- och-låtsas-att-dagen-inte-existerar-dag. Jag ville inget annat, än att glömma gårdagen. Men det var det sista jag tänke på igår och det första som kom upp i mina tankar när jag vaknade imorse. Jag vill inte ha det såhär. Tror inte någon vill ha det så och ändå så utsätter man sig för den risken varje gång. Varför gör man det? Kan man inte bara få vara glad, måste det alltid föra med sig ångest och tårar? Jag säger varje gång att det här var den sista. Aldrig mer att jag utsätter mig för det här igen. Men den här gången trodde jag att det skulle vara annorlunda. Jag trodde att det skulle bli bra. Men det var bara i min patetiska lilla dröm som det kanske var bra. Men i verkligheten var det helt annorlunda. Det var inte alls så bra som jag trodde att det var.
Varenda gång går jag på en nit, och jag lär mig aldrig heller. Det sägs att man ska lära sig av sina misstag, men jag verkar bara ha misstag och aldrig lär jag mig.
Varför är det så? Varför kan jag aldrig lära mig, utan går på samma lögn varje gång. Det är inte rätt!
Alla andra lyckas juh, varför kan då inte jag göra det?
Uttrycket; "Det kommer nya tåg" och "Det är bara att hoppa upp i sadeln igen" , vill jag inte lyssna på. För nu känns det inte som det. Det känns som att det där var min sista chans. Jag får inga fler, inte nu och inte sen.