Tröttheten går upp och ner som en bergochdal bana har jag märkt de senaste dagarna. Lika så humöret. Jag har jättesvårt med att somna ena dagen vilket gör att jag har fruktansvärt svårt att kliva upp på morgonen. När jag väl är trött har jag fortfarande svårt att somna men de går fortare. Men lika väl har jag svårt att kliva upp på morgonen. Jag förstår inte vad problemet är. Oftast är det väl så att om man går upp tidigt varje morgon så vänjer man sig. Även om man har turen att gå upp sent på morgonen så vänjer man sig där också.
Men min kropp verkar inte ha förstått det där. Det är lika svårt oavsett.

Jag var hos min dietist igår, vågen visade åt helt fel håll, och där pratade vi lite just om sömnsvårigheterna jag har. Hon tyckte att jag borde gå till läkare och be om sömntabletter, om det inte bättrade sig. Men hur vet jag att jag verkligen behöver det då? Så allvarligt tycker inte jag att det är just nu. För jag somnar juh trots allt. Om det skulle vara så att jag bestämmer mig för tabletter, hur svårt får jag då att vakna på morgonen. Jag som redan nu har svårt att höra när klockan ringer. Jag brukar få be min mor att ringa och se så jag verkligen har kommit upp och är påväg till jobbet. Så ska det inte behöva vara. En sån där inbyggd klocka som alla verkar snacka om, de har inte jag. Min kropp säger att jag ska sova hela tiden.
Fasen va skönt det skulle vara med en mat- och sovklocka, en sån som skalman har. Det är juh ändå drömmen. Då vet man precis när man ska äta eller sova. Jag skulle starkt behöva en sån. Speciellt en mat klocka, eftersom jag ska äta sjuttioelva gånger om dagen. Det är sällan det händer, fast med en sån klocka skulle nog det bli bra rutin på matintaget.