Precis just nu när jag måste jobba som attan, då går jag och blir sjuk. Hur dålig planering är inte de om jag får fråga. Kroppen vill inte lyssna på mig. Huvudet vill en sak och kroppen en annan.
Kroppen har ont och skriker att den vill ligga i soffan och vila, huvudet säger, trots huvudvärken som inte släpper, att jag är frisk och ska jobba. Jag följde huvudet idag. Tänker nog göra det imorgon med.
Ignorera att jag är sjuk och egentligen inte orkar göra annat än att ligga i soffan och titta på film. Kurera sig.
Men det var en ytterst dålig vecka att välja detta på. Dålig månad över huvudtaget. Den här månaden är nämligen helt uppbokad, de går inte.

Men jag känner nog egentligen att en veckas ledighet och försvinnande skulle sitta alldeles utmärkt rätt nu. Ja, jag lyssnar faktiskt lite grann på alla andra när det gäller att jag måste vila upp mig. Det är behövligt, jag vet. Och jag ska göra det.. Snart.. Så fort jag får tid till det, hoppas jag.
Det är så mycket enklare om någon bara säger, "kom, vi ska åka en sväng." Men känner jag mig rätt så lär jag försöka komma med en undanflykt, för jobba måste man juh. Och det är vad jag gör.. Hela tiden. Jobbar. Sen att jag är sjukt trött och inte orkar vara social, de hör inte hit verkar det som. Kroppen och huvudet är i ständig fight. Jag själv är klyven.
Vad skönt det skulle vara med en klon. En jag som jobbar och en jag som gör allt de roliga, åker bort, spenderar pengar.. Lever livet! För det är egentligen de jag vill göra. Men för att kunna göra det måste man få pengar och då måste man jobba. Lagom verkar inte finnas inprogramerat i min lilla databas. Inte va det gäller att jobba. Då tar jag åt mig allt, helst ska jag vara på tre ställen precis samtidigt också. Fast det har jag verkligen insett att det går inte, inte ens för mig. Istället bokar jag upp varje dag, två tre ställen om dagen som jag får försöka pussla ihop på bästa sätt. När jag har jobbat klart på ena stället, sätter jag mig i bilen och åker till nästa. Riktigt långa dagar blir det. Sen är det bara sova som gäller. Det hade varit underbart, om jag bara kunde sova på kvällarna. Sova kan jag, men det tar tid att somna.
Det tycker inte kroppen om heller. Den skriker men huvudet verkar inte vilja lyssna, har vänt dövörat till. Men jag förmodar att snart kommer det bli kortslutning och jag kommer ligga helt utslagen, halvt död hemma.

Men nu ska jag lyda kroppen och äta mat, vill inte att den ska säga upp sig helt!