När fasen sa jag till det svarta hålet att komma?

Från ena sekunden till den andra känner jag hur det bara börjar gnaga i mig. Sen känns det som att jag klamrar mig fast för livet. Under mig är det som ett stort svart hål har öppnat sig. Vart kom de ifrån? Jag vill absolut inte åka ner där.

Det enda jag kände var rastlöshet. Men sen började det gnaga. Jag blir arg för att jag aldrig kan komma på varför det blir så ibland. Men jag vet att det försvinner lika fort som det kom. Men jag orkar inte sitta och vänta på att det ska gå över. Jag vill att det aldrig ska komma överhuvudtaget.

Men om jag kryper i säng tidigt kanske det försvinner till morgonen och jag vaknar med solen i ansiktet.
Ja, man kan juh alltid hoppas i alla fall. Och sen kan man alltid hoppas på att morgondagen blir mer spännande en denna dag.
Eller att man kanske drömmer något fint och hoppas att det slår in. Så livet blir som i en liten sagovärld som aldrig någonsin har några mörka moln på himlen.

Ja, drömma går alltid..