Jag vet inte riktigt vad som hände, men tidigare idag försvann orken helt och hållet. Jag blev sjukt trött. Och irriterad. På allt, på inget.
Det känns som att jag är lite på bristningsgränsen. Vad händer?
Är det så att jag kanske har åtagit mig en aning för mycket. Mer än vad jag orkar. Jag är som jag är och fortsätter bara. Lyssnar inte på vad min kropp säger till mig, det är dumt. Jag vet att det är så, jag vet att man ska lyssna på kroppen. Den säger egentligen just nu stopp.

Jag skulle bara vilja ha en axel att luta mig mot. Mer än något annat just nu. Bara för tillfället, idag.
Jag biter ihop en dag till. Imorgon blir det en långkörare. Skolan först och sen till affärn. Sen får det vara nog för den här veckan. Om jag ska orka nästa vecka också så måste jag få vila.
Jag tror inte att jag klarar av så mycket mer annars. Det kommer nog säga stopp på riktigt annars. Det får absolut inte hända. Hur ska jag då klara mig.
Trots att det tar emot fruktansvärt mycket så måste jag nog tänka på vad jag säger hädanefter. Även fast jag vill vara alla till lags så finns det även en spärr för mig. Jag tror att jag börjar närma mig den nu.