Nu känns allt bara konstigt. Seperationsångest har varit maxad idag. Jag vill vara kvar med alla människor. Massa olika, härliga personligheter.
Kan man inte bara frysa den tiden. Det är då jag mår som bäst. Det är då allt är bra!
Jag har haft så sjukt jävla kul. Hela veckan.
Nu måste jag vänta. En månad på att få umgås med detta härliga gäng i flera dagar. Visserligen kan jag träffa mina kära vänner, ledarna, när som helst. Fast det är en helt annan atmosfär på läger. En annan stämning.
Obeskrivligt.

Jag fick åka tidigare också. Var tvungen att jobba i affärn igen. Inte lika lugnt som igår. Det kändes skönt faktiskt. Då hade jag saker att göra. Men jag hann ändå läsa lite ur min bok. Snart klar med den. Man fastnar så lätt. Jag hade i och försig inte så mycket tid och ro till att sitta ner och läsa boken på lägret. Det kändes liksom inte helt rätt.
Det fanns så mycket annat kul vi hade för oss istället.

Fast nu är det rätt skönt att vara hemma ändå. Krypa ner i soffan och bara vara. Ändå vill jag ha alla andra runt mig. Livet. Rörelsen.