Ungefär såhär känner jag det. Om man ändå kunde göra så!

Härmed säger jag upp mig som vuxen. Jag har bestämt mig för att jag bara vill ta det ansvar som passar en åttaåring. Jag vill gå på McDonalds och tro att det är en trestjärnig Michelin-restaurant. Jag vill tycka att M&M är bättre än pengar, eftersom man kan äta dem. Jag vill springa barfota i mjukt gräs, smutsa ner myxorna, ligga under ett stort träd och ha en saftkiosk med mina vänner en varm sommardag.

Jag vill ha regnställ och gummistövlar och få plaska i pölarna. Jag vill att mamma gör goda mackor och varm choklad. Jag vill tillbaka till den tid då livet var enkelt. När allt jag kunde något om var färger, multiplikationstabellen och barnsånger. Och ingenting bekymrade mig, för allt jag visste att jag inte visste, brydde jag mig inte om. Allt jag kunde var att vara lycklig för att jag inte kände till de bekymmer jag skulle bekymra mig för.

Jag vill tro att världen är rättvis och att alla är ärliga och snälla. Jag vill tro att allt är möjligt. Jag vill ha möjligheten att bli överväldigad av de små sakerna och händelserna igen. Jag vill leva enkelt igen. Jag vill inte att min dag skall bestå av datatrassel, berg av pappersarbete och dåliga nyheter. Jag vill inte tänka på att få lönen att räcka en hel månad, jag vill slippa räkningar, skvaller och att mista människor jag tycker om.

Jag vill tro på betydelsen av en kram, ett vänligt ord, sann rättvisa, fred, drömmar, och jag vill göra änglar i snön igen. Så här är mina kreditkort, mina bilnycklar, mina räkningar och min pensionsförsäkring.
Härmed drar jag mig officiellt tillbaka som vuxen!

Vill du diskutera detta får du fånga mig först - Kull! Vi ses i sandlådan. Om jag får leka med dina grejer får du leka med mina...