I onsdags kom Pucko hem till mig för att prata av sig lite, och för att jag skulle kunna få prata av mig lite. Det var en trevlig stund. Det händer liksom inte så ofta längre. Det blir liksom längre och längre mellan gångerna. Men några timmars snack blev det ändå.

Igår skulle jag upp och jobba redan halv sju. Och inte hade jag testat om bilen startade heller, men som tur är finns det några snälla människor omkring mig, så jag blev erbjuden skjuts till jobbet. Blev hämtad efter sex och var på jobbet kvart över. Rätt skönt att kunna få lalla runt en stund innan det börjar komma barn. Syster skulle börja jobba klockan nio, som jag också egentligen skulle göra, men hon skulle däremot stänga. Jag slutade klockan fyra och det visade sig att hon inte behövde jobba så länge hon heller. Jag bestämde mig för att vänta på henne och snåla lite skjuts. Pappa ringde och frågade om jag ville äta hemma hos dom så det passade perfekt. När jag var hemma hos dom satt jag och fundera hur jag skulle komma hem. Men då ringde telefonen och jag blev hämtad även där. Snälla, snälla underbara människa.
Jag följde med hem på kaffe, men jag började må lite halvrisigt. Kunde inte andas. Näsan täpptes igen helt och hållet. Blev hemskjutsad och la mig i sängen. Med massa nässpray å grejer kunde jag tillslut somna. Men om jag trodde att det skulle vara bra när jag vaknade imorse så hade jag fel. Jag känner mig inte alls pigg, men jag har ingen möjlighet att vara hemma sjuk eftersom jag jobbar hela helgen. Jag får vila upp mig nästa vecka, då är jag ledig tre dagar om jag har tur.

Idag, nu, snart ska jag ut och försöka få igång min kära bil. Den har stått sen i tisdags så jag vet inte alls hur det kommer gå. Bara för att så kommer den inte starta alls. Enbart för att jävlas med mig.
Håll alla tummar och tår för mig nu, så att den startar.