Hur många gånger har jag inte sagt till mig själv att jag ska sluta lyssna, och hoppas, när någon lovar något. Det blir ändå aldrig så och jag blir lika besviken varje gång.

Det blev så att jag stannade kvar på jobbet ett tag och pratade med chefen. Vi fick besök av polisen också. Riktigt roliga och trevliga herrar det där. Det är så poliser ska vara ute bland folk, avslappnade. Dom stannade kvar och fikade och snackade lite. Fler såna poliser vill jag träffa.
Jag mellanlandade hemma en sväng för att pusta ut lite och äta. Jag var hungrig som ett djur. Sen rullade jag upp till mamma och pappa. Där syster låg på soffan med benet på kylning. Hon hade inte mått sådär jätte bra idag. Blir nog bättre med tiden skulle jag tro.
Men jag började fundera om det var fler i den familjen som hade varit på operation. Ingen kunde tydligen göra någonting. Pannan hade inte någon brytt sig om (alldeles för svårt att starta en eld tydligen) och sen hade det hänt en liten olycka på köksgolvet. Men det var också för jobbigt för att ta reda på. Jag förstår självklart Petra som inte kan böja sig alls. Hon får väl inte riktigt röra sig i onödan heller. Men dom andra två.
Det är inte meningen att jag ska komma dit och börja serva alla, skura golv och tända pannan. Jag förstår ifall dom har försökt men inte lyckats. Men då har man i alla fall försökt. Nope, inte i dom här syskonen i den här familjen. Dom bänkar sig framför en varsin tv i väntan på mamma och pappa som ska komma hem och serva dom.
Fast det där är någon jag har fått lite större förståelse för sen jag flyttade hemifrån. Man måste samarbeta. Jag vet att jag inte var sådär superengagerad när jag bodde hemma. Men lite måste jag i alla fall ha gjort. Men det är inte det lättaste att rusa hem ifrån jobbet, försöka laga till en middag som ska vara klar en viss tid för att några ska iväg på olika aktiviteter. Helst ska allt vara klart på bara några minuter från det att man har stängt ytterdörren. Klart att man lätt blir irriterad då, när det inte finns någon som helst respons i från någon.
I alla fall, så fort pappa kom hem åkte jag iväg till jobbet. Jag blev så irriterad på att det inte fanns något gehör för fem öre. Jag försökte prata, försökte fråga saker, men fick inget svar. Tvn var viktigare.
Petra bet väl av några gånger, trots att jag påpekade att det inte var vänt till henne eftersom jag förstog att hon inte kunde göra något annat än att ligga med benet i högläge och på kylning. Helt förståligt!