Igår fick jag för mig att jag skulle läsa igenom gamla inlägg. Jättekul att se, men jag blev lite halvlåg av dom. Det var jag och Renée som gjorde massa saker. I nästan varenda inlägg jag hade skrivit i början handlade det om henne och mig.
Jag saknar det.
Det var så mycket jag gjorde då. Men om jag tänker tillbaka, säg 4-5 år, så gjorde vi så mycket. Jag och mina vänner.
Jag hade nästan alltid vänner omkring mig. Jag åkte på Street Race, satt i garage i flera timmar, levde i bilen i stort sett. Allting kretsade nästan bara runt bilar. Vi älskade det. Jag älskade det!
Men nu är det inte så. Jag vet att alla växer upp, även jag. Men måste det bli såhär drastiskt. Trots att alla jobbade även då så åkte vi ändå ut i bilarna. Vi åkte runt, träffades på donken. Åkte till ställen där vi ställde oss i rad med nervevade rutor och snackade. Det var så man gjorde. Det var så vi umgicks.
Vi åkte till ett garage bara för att snacka skit med dom som mekade för tillfället.
Men vad gör jag nu? Ingenting. Har jag tur är det någon som hör av sig för att träffas, knappt så jag orkar lyfta luren, knappt så jag orkar gå utanför dörren.
Jag vill inte ha det så. Jag är inte en sån människa och ändå har jag fått mitt liv att se ut så.

Bortsett ifrån att jag har blivit totalt isolerad (nästan) på grund av mig själv så mår jag ändå bättre än vad jag gjorde då.
Det är jag glad över. Jag förstår inte hur jag kunde låta mig själv må så som jag gjorde då. Det var inte hälsosamt. Absolut kan jag få såna svackor även nu, men inte så att dom håller i sig så länge som då. Det kunde sträcka sig över månader.

Jag är ändå tacksam att jag har dom människor i mitt liv som jag faktiskt har nu. Och att trots hur länge det än dröjer mellan varje träff eller samtal så är vi som förut när vi träffas eller pratar.

Det finns inget bättre än äkta vänskap!
Det har jag kommit fram till nu.