Jag har en sån där känsla i magen igen. Jag vet precis varför och jag vill inte ha de så.
Det händer alltid, varför jämt jag. Jag har aldrig kommit på varför jag jämt känner så. Vad är det jag gör för att det ska bli samma sak. Det känns som att allt går i repris. Fast det är inte med samma karaktärer. Det är bara jag som är den samma. Dom andra är nya.
Man kan likna känslan med fjärilar, dels. Och sten. Hur nu det kan gå ihop. Men om man mixar ihop det så får man den känslan jag går med nu.
Jobbigt.
Det är inte lättare att försöka sova då heller. Jag skulle egentligen bara vilja få ur mig allt. Precis allt, så jag blir av med den här känslan. Oro kanske. Jag vet inte exakt varför känslan har kommit just nu.

Soso va här hos mig ikväll. Det var skönt att få prata lite men det blev nog mest tv tittande. Leo Gaut.
En sak kom vi dock fram till, desperation. Båda två känner hur tiden bara springer iväg. Det går för fort och vi blir bara mer och mer desperata. 
Det gör ont att inte riktigt veta. När det inte går att planera allt. 
Det hade varit lättare om det bara blev så som jag ville, den bilden jag hade börjat måla upp. 

Det är så jag hade velat ha det.