Jag sitter nu här i min ensamhet. Kikar med ett öga på Johan Falk, dricker kamomillté och funderar lite.

Funderar på alla människor jag har lärt känna genom åren. Hur det har blivit som det blivit och hur det kommer sig att många har försvunnit. Eller varför jag har försvunnit ifrån dom. På alla nya kontakter jag har fått.
Det är så lätt att bara glida ifrån varandra. Hur kan det komma sig.
Det finns ett fåtal som jag faktiskt fortfarande har lite kontakt med, men inte på samma sätt som för några år sen. Några människor, som jag verkligen hade bra kontakt med, saknar jag. Saknar tiden vi hade då. Andra har bara varit flyktiga kontakter som man umgicks med lite då och då. Men som inte påverkade mitt liv så mycket. Alla har jag visserligen haft riktigt kul med när jag har umgåtts med dom. Men inte haft så bra kontakt med.

Jag funderar också på varför mitt liv har tagit den här banan. Vad som väntas mig. Och vad som förväntas av mig. Vilken väg ska jag ta sen? Många frågor men inga svar.

Hur kan det komma sig att det finns ett antal människor som verkligen har påverkat mig, och som har gjort mig till den jag är idag, men som nu har försvunnit. Som inte alls finns här nu. Många har jag att tacka, men inte för allt. De finns dom som har satt sina spår, som har skänkt mig glädje men som samtidigt har sårat mig.
Tack vare vissa har jag många minnen som jag kan le åt. Tack vare andra är jag på min vakt, osäker och vågar inte chansa.
Jag delar mycket med många. Vissa vill jag dela ännu mer minnen med. Nya bekantskaper vill jag dela nya minnen med. Jag vill kunna se tillbaka på allt och säga att jag har valt rätt.

Jag vill påstå att jag ändå har det rätt bra trots att det kan vara jävligt jobbigt ibland. Det har varit många uppförsbackar, men även många nedför. Och fler lär det komma.

Men det är väl såhär livet ser ut antar jag.