Jag känner att mina inlägg bara blir allt mer tråkiga. Kan inte vara så kul att läsa, och det märks också i statistiken.
Men det är så det är. Det händer liksom inte så roliga saker nu för tiden. Och när det väl gör det så glömmer jag helt bort att blogga. Det är inte så kul att försöka återberätta händelserna flera dagar efter att dom har ägt rum. Men jag försöker hela tiden komma ihåg att i alla fall skicka iväg något mobilinlägg ibland. Fast jag måste nog medge att jag har varit rätt dålig på den fronten med. Men man vet juh aldrig, jag kanske förbättrar mig.
För samtidigt så vill jag inte lägga ner bloggen helt. Så det tänker jag inte göra.

Igår blev vi i alla fall äntligen av med kaffemaskinen som hjärtat fick för sig att köpa. En sån där stor herrejösses maskin, som finns i butiker. Den står numer i pappas garage.
Vi fick även ett gäng säckar med kattsand. Jag hoppas på att den sanden är bättre än dom andra som vi tidigare köpt.
Vi får testa och se.

Vardagen har juh kommit också, den riktiga vardagen. Då klockorna börjar ringa redan vid fem. Jobbet kallar. Lite jobbigt är det allt att kliva upp och åka till jobbet, men vad gör man inte. Spenderar mindre tid med hjärtat redan efter tre dagar. Han åker först och kommer hem sist. Och sen finns det massor som ska göras hemma också. Tråkigt, men så är livet. Men jag ska väl vara glad som har fått spendera många semesterdagar med honom.
Förhoppningsvis börjar det sina på saker som måste göras utanför hemmet på helgerna, nu när hösten och snart vintern kommer, så jag i alla fall kan få ha honom hemma och nära då med.
Jag jobbar på att acceptera, det har jag gjort det senaste året, att jag inte kan ha honom fast vid mig hela tiden. Han gör det han alltid har gjort. Och jag gör det jag alltid gör. Jag får fortsätta jobba på det. Jag kan juh inte gå och må dåligt över att han har saker att göra, jag ska vara glad.