Nu är jag äntligen hemma. Fast egentligen vet jag inte direkt om det ska vara något "äntligen" där. Jag är hemma igen i alla fall.
Har haft den bästa underbaraste veckan på länge. I måndags morse skjutsade pappa mig till båtarna. Då var det dags för att börja rulla ut i skärgården. Packad och klar. Det tråkigaste var att behöva åka själv. Men jag hade valt att åka ut på måndagen istället för söndagen.
Väl på ångbåtsbryggan stog våra "tomtar" och väntade på mig. Äntligen fick jag komma ut till älskade Husarö (där ska det i alla fall vara ett "äntligen").
Trots att det har varit rätt mycket att göra den här veckan så har jag mått riktigt bra. Tyvärr har jag ingen kamera och telefonen fick ligga undangömd, så jag har inte så mycket bilder att visa. Däremot har jag några bilder ifrån badberget som jag tog en kväll när barnen hade gått och lagt sig. 
Jag kom hem igårkväll. Just då kände jag att det skulle bli skönt att få komma hem. Inte för att jag har haft någon hemlängtan under veckan. Däremot har jag saknat hjärtat, massor! Men igår kändes det som att det blev alldeles förmycket. 
Sen blev det inte som jag hade planerat. Så kvällen igår vill jag bara glömma. Det var inte alls sådär jag ville komma hem. Och det var inte alls sådär jag ville känna när jag kom hem efter en vecka. 
Just då ville jag bara tillbaka till Husarö och stanna där ett tag till. Och komma hem till det bemötandet jag hade planerat. 
Lite av känslan från igår sitter fortfarande kvar idag. Men jag jobbar på att få bort den. Jag är juh ändå där jag vill vara. Hemma med min älskade. Så som det ska vara. 

Idag är det sagt, och planerat, att vi ska kolla på kattungar. Men vem vet när eller om det blir så. Måste åka och hämta hem seaten idag också, annars kommer han inte till jobbet imorgon. Sen ska jag försöka fortsätta jobba bort känslan som sitter kvar i kroppen. Att jag kan vara så sjukt jävla långsint förstår jag inte. Jo kanske just i denna situation måste jag nog erkänna att jag förstår varför..