Det ser ut att vara riktigt fint väder ute. Jag har faktiskt inte varit ute än. Tänkte nog ta en liten promenad om ett tag.
Jag har suttit och lagt in lite möten och grejer i bokningssystemet på jobbet medan jag väntade på att sotaren skulle komma. Vi trodde juh att han skulle in och böka vid pannan. Men helt plötsligt så hörde jag hur han började klättra på stegen utanför fönstret.
Så egentligen hade jag inte behövt vara hemma. Jag hade kunnat åkt ut till konfirmationslägret och hälsat på. Jag hade kunnat gjort någonting annat. Men eftersom jag visste att han skulle komma så har jag inte orkat göra någonting. Det är så typiskt mig. Typiskt.

Jag hade förvisso väldans problem med att kliva upp idag. Det förstår jag inte varför. Nått strul i kroppen är det. För såhär trött och seg ska man inte vara. Inte nu, när våren äntligen börja visa sig lite.

Jag väntar också på att min älskade kära vän ("bror") Magnus ska höra av sig och säga att han är i krokarna. Det var så himlans längesen jag umgicks med honom. Jag träffade honom visserligen en snabbis i januari. Men sen har det inte blivit något. Tiden har inte funnits till. Jag hade gärna velat åka hem till honom och hälsat på. Men när jag väl har kunnat, då har han jobbat.
Men nu är han här. Och jag har avsatt lite tid åt att umgås med honom. Finally!