Men tusan vad jag inte är duktig på det här med att blogga.
Egentligen har jag massor att säga men jag har bara så svårt att få det på print.

Just nu, hållet vi, mannen mest, på med att renovera badrummet. Det innebär att vi får åka iväg för att duscha, damm och skit precis överallt. Humöret går upp och ner. Men vi kämpar på. Vi biter ihop så gott det går, pratar om det så mycket det går. Men det tär.
Men nu är det inte mycket kvar!

Nu har jag, med hjälp av ungdomarna på gården, försökt uppdatera telefonen. I torsdags började vi.
Jag har alltså aldrig uppdaterat den.
Det strulade en massa. Jag hade inte tillräckligt med utrymme i datorn, det var väl där som det strulade mest.

Igår hände det äntligen. Telefonen uppdaterades, men säkerhetskopieringen gick åt skogen. Allt förutom kontakterna försvann. Bara ladda hem allt som försvann. Det gick i alla fall. Nu fungerar telefonen som den ska. Tror jag.
Vinterdäck och båt är också på plats. Det hann vi med igår. Tack och lov!

Nu kan vintern få komma.

Har precis kommit hem från världens mysigaste café. Där jag har tillbringat några timmar med ett par vänner.

Äntligen kom jag iväg och fick känna av känslan som alla har beskrivit för mig.
Mysigt-härliga färgkombinationer-rofyllt-trevlig personal. Det behövs inte mer än så!

Som jag sa i tidigare inlägg, dagarna på jobbet ser inte alls lika ut från dag till dag.

Igår hade vi något som kallas "Mörkerspårning". Vi skickade ut alls barnen på ett spår i skogen, i mörkret. Tipsfrågor och stationer utplacerade och alla (nästan) församlingar i kommunen var på plats.
Det är andra året som jag är med på detta och första året som det hölls på vår mark.
Man kände sig lite vilsen emellanåt, men vi lyckades ro detta i land. Sent blev det dock, men jag tror inte att det gjorde så mycket.

När allt var klart var det bara att åka hem och kasta sig i sängen bredvid mitt hjärta.
Idag tog jag en välförtjänt sovmorgon. Inte har det hänt så mycket här hemma heller.
Snart är det dags för lite middag och sen lördagsvin, förhoppningsvis.

Idag har vi fått reka ett spår i skogen. Arbetsdagarna ser inte lika ut, dag för dag!

Tidigare idag tänkte jag på att jag skulle kasta in ett litet inlägg, men tiden har inte funnits. Jag hade något fyndigt att säga, tyckte jag.
Nu när jag väl har tiden så kommer jag inte på vad det var jag ville ha sagt.

Dagarna går väldigt fort känner jag. Helt plötsligt är klockan halv sex och det är dags att gå hem. Sen är det dags att sova. Jag hinner inte med någonting här hemma tycker jag vissa dagar. Och då jobbar jag nu för tiden bara halvtid.
Jag har även hunnit med en sväng till af idag. Informationsmöte om jobbgaranti för ungdomar. Jag vet inte om det är en bra grej eller om man står och stampar på samma ställe ändå efter ett tag?
Men jag vill ju vidare, jag kan inte hanka mig fram på vikariat efter vikariat i flera år till. Det känns inte som en säker framtid.
Kanske är det dags för mig att ta tag i det där med skolan igen - trots att jag har känt mig skoltrött, och fortfarande gör.
Jag måste ta tag i mitt liv - Jag behöver bara en spark i rätt riktning!

Kroppen har försökt gjort allt den kan för att förhindra förkylningen som har lurat ett tag. Men nu börjar det kännas lite som att kroppen har förlorat, förkylningen hägrar.
Jag har mer eller mindre ont i hela kroppen, inte nog med det så var jag hos tandläkaren igår. Så jag är alltså öm i käken också.

Helst av allt, vill jag bara krypa ner under filten i soffan. Där vill jag vara tills allt börjar bli bättre.
Fast det går inget vidare idag. Jag ska snart börja rulla mot jobbet. Möte it is. Och en liten tur i skogen. Sen möte igen. Efter det tror jag att jag får gå hem!

Nu sitter jag här vid frukostbordet. Jag behöver egentligen inte stressa just idag.
Kom inte upp ur sängen till en början. Sovit har jag. Ryggen, tror jag, säger ifrån för att jag var och masserades igår, första gången på flera månader. Ingen fara, det bara hugger lite.
Sen har vi dagen. Dagen gör att jag gärna hade legat kvar under täcket.

Denna vecka har varit hackig och jobbig. Sena, långa dagar har gjort att det inte har hänt så mycket här hemma.
Oktober är en svår månad alltså.

Jag skulle vilja skriva så mycket.
Men jag vet inte vart jag ska börja.
Kaos.

Ingen lyxfrukost direkt. Men det duger. Blir så när man är seg på morgonen. Då tar man det som går fort.

Snart är jag påväg till jobbet i alla fall, blir en rätt kort dag idag.

Det blev inget hembakat i helgen. Det får bli en annan gång.
Kanske får jag för mig att baka imorgon eller så.

Igår åkte jag till min äldsta moster, hennes man fyllde år och alla skulle vara där. Och eftersom jag kände att jag inte bara ville sitta hemma själv och vänta hem min man (som jag brukar kunna göra), så åkte jag dit. Tiden gick fort och det visade sig sen att grabbarna skulle fortsätta festa på land. Men jag åkte hem och tog några glas vin. Jag hade inte hört något om att jag skulle leka taxi så jag ignorerade det. Bjöd över Emma som jag inte har träffat på jättelänge. Riktigt trevligt att prata av sig lite. Och självklart höra vad som cirkulerar runt i hennes liv.
Eftersom vi inte umgås lika ofta som förr så är det alltid lika kul att få, eller ge, en uppdatering.

Idag har det blivit en riktigt lugn dag. Vilodag va. Jag har tvättat lite, diskat lite och lagat mat.
Nu ska vi bara hämta hem bussen sen gör vi kväll. Eftersom jag har fått hem min man ordentligt så ska jag klamra mig fast riktigt på honom.

Idag har jag haft en ledig dag. Fick hem min man tidigt idag. Synd bara att Anledningen till det var för att han åkte på kryssning.
Jag fick däremot äran att skjutsa honom till bussen. Stannade en sväng på Ica och nu är jag hemma. Får se om jag kanske bakar lite nu när jag är hemma själv igen.
Hur som, hoppas jag att dom får det trevligt. Grabbarna.

Känns som att det är dags för mig att göra något med tjejerna snart igen. Vare sig det är en middag eller en kryssning. Det spelar ingen roll, bara man umgås lite.

Men i helgen så får jag försöka rå om mig själv. Tur att jag har Bayliss så jag har lite sällskap i alla fall.

Nu har vi hittat ett nytt planerings ställe. Där har jag och MB suttit hela dagen. Vad tiden går fort när man byter miljö sådär ibland.
Men där lär vi nog vara lite till och från. Inte bara för att vi kommer hoppa in och vika lite, utan för att det är så mysigt och tankarna är lättare att sortera där.

Dagen började segt. Pappa ringde och väckte mig kvart över tio. Jag trodde att han skulle ringa vid åtta så jag ställde ingen klocka.
Pappa kom över och hämtade min bil eftersom han ska fixa mina däck igen. Nu ska det bli bra!
Dagen fortsätter rätt segt. Jag har fått igång brasan och en maskin tvätt. Nu ska jag försöka planera middag och plocka lite här hemma.
Får se när pappa ringer igen och säger att han kommer hem med min bil.
Och så väntar jag på att älskling kommer hem. Kanske kommer han hem i lagom tid idag. Inte allt förs sent alltså, typ middags tid eller något.
Men vem vet. Lika spännande varje dag.

Det har varit en riktigt innehållsrik helg måste jag ändå säga. I fredags hände det kanske inte många knop. Igår däremot var vi ute hela dagen. Började på förmiddagen att fälla träd. Och elda. Bara för att få undan så mycket som möjligt på en gång.
Två brasor hade vi igång och sju träd fick vi ned. Det återstår fortfarande massor av träd som ska bort, men det är en mycket bra början.
Jag har känt mig nedstämd hela helgen, men att fokusera på brasan gjorde gott.

Idag har vi varit vid båten. Tömt den på vatten medan min bil skulle få nya däck. Där fick vi tänka om igen, däckmaskinen som finna intill pappas garage funkade inte som den ska. Så imorgon ska han göra ett nytt försök.
Nu sitter jag i en lastbil igen för att älskling behövde jobba lite. Men snart kan vi nog göra kväller - eller nått liknande.

https://cdn3.cdnme.se/cdn/8-2/522536/images/2012/pic_50685529e087c3104cead73e.jpg" class="image">

Jag har verkligen en depp dag idag. Minsta lilla grej som går lite för mycket fel, får mig att bara vilja sätta mig ner och gråta. Men det hjälper inte alls. Inte när man räknas att vara vuxen. Då ska man lösa problem eller hitta andra utvägar.
Jag hoppas att det vänder, jag hatar att känna mig såhär, på bristningsgränsen. Hjälplös och liten.
För det är jag inte. Jag är stark! Och det är så jag vill ses, som en stark person.

Jag trodde att allt skulle bli bättre nu. Men det känns inte så i nu läget. Just nu känns allt värre..