Egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Jag har tusen saker som snurrar i huvudet, men inget kommer ut i form av ord eller i text. Vissa dagar kan jag känna att allt går som det ska, det är en bra dag. Andra dagar känns det som att det bästa vore att bara dra täcket över huvudet igen. Det har funnits fler sådana dagar nu på sistone. Vilket jag avskyr! Jag vill bara att januari ska ta slut, februari och mars kan vi skippa. April, då börjar våren visa sig ordentligt. Det är ljusare ute, luften är varmare och kläderna blir lättare. Det är så jag vill ha det. Varmare och lättare. Men samtidigt så älskar jag snön. Jag tycker om det här mörka och mysiga. Det ska vara mysigt. Men ibland blir det mörka för påtagligt. Att vara trött och hängig är vardagsmat. Ingenting orkas med. Det är som att gå på sparlåga. Som att gå och vänta på ljusglimtarna. Vänta på värmen. Istället för att leva i nuet. Ta dag för dag. Carpe Diem. Vad är det för något? Fånga dagen, hur gör man det? Känns som att det är glömt. Det som hände för. Då dagen fångades, varje dag. Alla dagar var ett äventyr. Alla dagar efterlämnade sig någon form av minne. Ett minne som jag då och då, i min ensamhet, plockar fram - Bara för att kunna få en glimt av ljuset. I väntan på våren.